En vanlig dag på jobbet..

En av tjusningen med mitt jobb är att den ena dagen inte är den andra lik. I morse visste jag inte att jag skulle gråta före klockan nio på morgonen. Men jag är också bara människa och jag blir berörd av andra människors öden. Jag försöker hålla tårarna borta men ibland går det inte, som i morse.


Vi träffade en man och en kvinna som är utvisningshotade, mannen är sjuk och i stort behov av vård. De var så ledsna, de ville bo kvar här och jag kände mig så maktlös. För det finns inget jag kan göra för dom, förhoppningsvis så förmedlar mina bilder ett budskap.
Sen tänker jag på mig själv, saker som man tar för givet är inte givna för alla. Här har jag min familj och mina vänner. Ett hem som är tryggt och ett stort socialt nät. Relativt friska och krya är vi alla också, skulle vi bli sjuk så vet vi att det finns bra vård.

Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att måste fly från sitt land och familj.
De är inte ensamma om att befinna sig i den här situationen, tänk så många som mår dåligt.

Jag fick mig en tankeställare och kommer alltid minnas mötet med dom.
Läs mer om familjen imorgon i Ljusnan och på helahalsingland.se

Här är en bild på Alfred, igen =)