Japp, då var man där. Har kommit fram till stadiet då jag inte längre kan se min egen murra.
Magen är för stor, så trimningen ligger i träda. Jag bara känner mig så sexig..NOOOT.
Inte nog med att jag numera verkligen ser ut som Barbamamma, med ben som stockar och det bara måste skvalpa av mig när jag går (så mkt vätska i kroppen). Råmjölken kommer ibland, så nej tack ingen bröstberöring! Åsså puppan, har gjort några tappra försök att raka mig på känsla. När man sen känner efter hur det blev så blev det ungefär som en leukemipatient kan bli när de börja tappa sitt hår..det blir fläckvisa punkter kvar. Usch, vilken hemsk jämförelse, men ni förstår va? Sen hörde jag en inspelning som min käre sambo har gjort..PÅ MIG NÄR JAG SNARKAR! Fy fan! Inte är man längre en pudding, utan en fläkvis behårad snarkande jätte kvinna.
Så ni får ursäkta mig, det är ett mirakel det som händer i mig och visst är jag tacksam. Men att vara gravid känns lite överreklamerat och för puttinuttigt. Verkligheten gör sig påmind.
Men jag vet om några veckor så kommer det vara mödan värd och vips så är allt det onda bortglömt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar