Det är så konstigt, livet.
Ena dagen ligger man och gråter i fosterställning för att allt bara känns så trist.
Hopplöshet, förtvivlan och stor besvikelse.
Jag är fortfarande så ovan med att stöta på folk som är riktigt elaka och kalla.
När jag väl gör det så tar det musten ur mig och allt känns jobbigt, allt.
Jag vill bara sova, för det är endast då jag slipper alla funderingar och tankar.
Sen så bara hittar man kraft till att vända på allt.
Helt plötsligt så ger man sig fan på att det ska gå, allt kommer bli bra.
Att man ibland har att göra med folk som saknar empati och bara är så elaka får man vända till ens fördel. Det kan ju inte vara roligt att leva ett liv med den inställningen och med den bristen..att vara mänsklig.
Nej, fy fan..jag spottar i nävarna och tar nya tag. Ett steg bak, men jag tar två fram!
Kryptiskt skrivet..hmm..jag vet. Jag ser det här som ren terapi i eget syfte. Få skriva av och gå vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar