Mormor/Morfar & Farmor/Farfar

Ett känsligt ämne jag vet, ett MYCKET känsligt ämne.
Vad kan man förvänta sig av en mormor/farmor och morfar/farfar?!
Det tänker jag skriva om, here I go.
Jag kan börja med att skriva att utan min mamma & pappas hjälp när mina pojkar var små så hade det inte gått. Jag var ensam under veckorna (ibland under helgerna) och hade två mycket små pojkar att ta hand om själv. Att ha ett barn är en sak att ha två barn är inte dubbelt så många, utan otroligt mycket arbete. Det är en tuff tid som man har igen när de blir lite äldre, då är det värt det! Men när man lever mitt upp i det så undrar man ibland om man var galen som skaffade två barn tätt. Det är även under småbarns tiden som det verkligen kan slitas i förhållandet till sin partner. Månader utan riktig sömn kan göra vem som helst helt utmattad. Så att ibland få sova ut en natt, eller bara få en kväll att "rå" om varandra är så otroligt viktigt.

Att bli förälder är det största man kan vara med om. Helt fantastiskt underbart samtidigt som man blir så otroligt sårbar. Kärleken till ett barn är den största tror jag.

Jag kan bara gå till mig själv, när mina barn blir föräldrar så ser jag det som självklart att jag kommer finnas där för både mina barn och barnbarn. Mina föräldrar har alltid ställt upp på mig och haft Wilmer & Tim (även deras farmor har varit suverän!) sen de var riktigt liten. De har gjort det dels för att hjälpa mig och så klart för de själv har velat. Idag så får de igen det, för idag har de två barnbarn som älskar att vara tillsammans med dom. Nu är det så stora så det själv kan cykla upp, för att dom vill! De har en otroligt fin relation som man endast kan få för att man förtjänat den. Den är naturlig och villkorslös.

Jag och mina kompisar/arbetskamrater brukar ofta prata om våra föräldrar. En del är jätte besvikna och en del är jätte glada för de får hjälp. Möjligeterna att hjälpa till beror även på om mor/farföräldrarna bor i samma stad eller inte, men de allra flesta bor här. Jag känner några som aldrig får hjälp, det är en sådan stor besvikelse för dom att att den inte går att förklara. Dels känner man sig sviken för att man tycker att de borde om någon förstå hur viktigt det kan vara med lite avlastning ibland. Sen blir man otroligt besviken på att de inte vill lära känna barnet. För en fika lite nu och då skapar inga relationer. Relationer skapar man med tid och kärlek, finns inga som helst genvägar. Ens barn är ju det viktigaste i våra liv, då tycker man att även det borde vara det i deras liv.
Men idag så är folk så upptagna i sig själv och när de kliver ur den bubblan (om någonsin) så kommer nog många förstå vad dom missat. En tid som aldrig kommer åter!
Alla som jag känner är på det klara med att det är inget vi som föräldrar kan kräva! (Om än det faktisk är så att man även har ansvar för nästa generation.) Utan vi vill att det ska vara något som DE själva vill, att få den gåvan att ta del i sitt eget kött & blod. Få se nästa generation växa upp. För de flesta är det självklart men inte för alla. Att vara mormor/farmor skulle jag då tycka vore super härligt. Gosa och mysa med barnbarnet och sen varmt lämna över det till föräldrarna. Vad är en halvdåligt natt med sömn om de andra 6 inte är det?!

Vad tycker ni?