Ett mirakel..mitt mirakel.

Jag får återigen be om ursäkt för att mina inlägg är minst sagt sparsamma.
Men nu så är det så att jag bara sitter och småflinar om dagarna, glömmer bort tid och rum.
Idag är han 2 veckor gammal, min lille son. Jag är helt fascinerad över att man kan älska någon så mycket, hur kan det komma sig att kärleken räcker till för alla?
Jag är så lycklig över lille Alfred, här är en liten bild på oss.

Två funderingar!

När jag ändå är inne på "städteamat" så har jag lite fler funderingar.
Hur gör alla andra för att hålla fint, är det var sak har sin plats som gäller eller?
Veckostädning från golv till tak? Mina grabbar får hjälpa till när det är dags att städa deras rum, men efter ett par dagar så ser det ut som man slängt in en granat i en ufflåda!
Nåja, nog om detta.
Den andra funderingen jag har är:
Hur många cm kortare blir man på en dag egentligen? Jag lovar att när jag sätter mig i bilen på morgonen får jag ändra om backspegeln. För att sen efter jobbet återigen ändra på den för då ser jag inte bak, är för kort.
Jag fattar väl att man inte växer, men ryggen borde sjunka ihop rätt mycket på en dag. Bara jag som tänkt på det? Förmodligen.